man pratar om det och lovar att nej det finns inte, här. Mobbning alltså. Men det gör det. Börjar på en ny skola, d'r allt är så krystlat man säger hej när man kommer ok bra början, MEN! finns andra sett oxå som att uterslutas när fok pratar, pratar typ om fester som finns eller ska finnas som bara är, för att ha ngt så att man kan utesluta. Och jag kan förstå om det tar tid och komma in i gemenskap men detta är ju löjligt, man säger att det ska vara på ett visst sett, men sen så är det inte, så. Det jag skulle önska, är bara säga, hej ger ingen skillnad, jag är van vid, man frågar om t.ex hänga på om man ska ngn stans, eller vad kul det är och se dig eller, liknande. Orkar inte med skiten och vet inte om jag klarar av det, vet inte vem jag ska prata med detta om, känns bara så jävla fel... Vill bara skrika ut min ångest, känns som en deja vu. eller liknande.

japp här har du mej rackarns deppiga tillstånd sm alltid måste komma tillbaka, börjar med ständig trötthet. Som senare övergår till aptitlöshet och tröttnad på livet, undrar när jag får stiga av denna karusell eller berg och dalbana så kallade liv. Vill inte vara med på åkturen länge till.   

känns sådär i hela kroppen och sinnet. Vet inte varför men så är det. Orka orka typ , kanske pga. kyla eller för att det är burrigt och mörkt. kanske kanske inte . aja snart mot ljusare tider får hoppas...

fortsätta men jag vet inte om jag vill börja om har styrkan elller ens orken att börja om eller om det ens är att börja om, kanske mer vända blad på en och samma bok.

från mina rädslor, och mig själv ibland. Så ofantligt trött på alla gamla " regler" som jag satt upp för mig själv. Murar som inte ens jag själv kan bryta för,. just det jag är rädd. För att någon ska komma för nära och se att jag inte duger, även om jag själv, någonstans innerst inne vet det.

eller iaf vara ngn annan i alla fall ibland. Om man fick önska, då skulle jag vara allt jag inte är, framåt, modig, arbeta som ledsagare, ha massa vänner runt mig och ha en käresta som kunde förstå när "sofia leker livet inte har någon mening". Men allt detta har jag verkligen inte. Suck pust och stön. och det versta av allt är att jag försöker samtidigt att inte göra möjligheterna rättvisa, så dantastisk rädd för att det ska bli det dära toppenlivet jag önskar, låter sjukt kanske men så är det.

jag känner det i hela kroppen och vill så mycket att det känns underbart. Detta år ska inte kontrollen eller min rädsla styra, följa impulsen till fullo och inte tänka, tänk om, vill ha den bästa självkänslan och självförtroendet och självbilden som finns. Möta min rädsla med ett leende och gå andra hållet. Sopa bort alla jobbiga tankar och se dagen som den första p´å länge.

när jag vart i göteborg hos mina föräldrar så har jag mått piss minnen  som kommer upp till ytan som man inte vill kännas vid, typ 1steg framåt 2 tillbaka, blir samma person som jag var när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Ännu värre blir det när man träffar persone,r som man umgåts med tidigare och som får en att känna sig som en liten lort, ska hädanefter bara umgås med personer som får mig att känna mig lycklig.