sjukhusvistelse öm och intebra nej hemskt mycket nej, inte gilla alls. trötter på det. skönt å vara hemma.. men men nu vill jag bara ha en inkomst och ett jobb, känna mig hemskt mycket nyttigare än vad jag känner just nu, orkar inte bara drälla omkring till ingen nytta, dessutom börjar denna kropp bråka med mig orkar inte gå up fårn sängen och orkar inte röra mig, vill  börja träna och komma i form, känna mig slank och smal och som på nyrr

är det för att jag inte förstår mig eller att andra inte vill förstå mig, känner mig så ofantligt udda, vissa dagar somo m jag kommer från en anna planet, som om tankar jag tänker eller känslor jag känner inte är rätta. Något måste vara fel  iaf, vill ha ngn som kan försåt hur det är att vara jag, som inte tycker att jag är förycket eller förlite, utan låter mig vara jag, men vem är jag  då? börjar tveka om jag verkligen är uppåtväggarna konstig, ovanlig eller ibland för ovanlig, var finner jag dig som är som jag, som har gått igenom en massa skit, som inte har så lätt att lita och finna människor att älska och berätta allt för på en halv dag.

vem är jag  , hur uppfattas  jag vill gärna veta, men samtidigt vill jag inte veta, för om jag är jag och folk tycker att det är fel så kan det inte vara bra att veta. vill alltid och för alltid vara jag Sofia the name the person, The "people person" love or hate me or dont understand me thats upp to you not me.   

om man ser det som så, så har jag klarat av kylan här uppe i snart ett år +-, men det behöver inte betyda att jag accepterar den för det, kanske eller snarare jag vill till varmare breddgrader, och dit ska jag förr eller senare. Senare i mitt eftersom ekonomin inte kunde vara sämre, eller ursäkta mig igen, men det kunde den, kunde liggat på en parkbänk och funderat på ett bättre ställe att sova, i natt. ha det göttans kramar /sofia  

eller det jag som är överkåt?? Drömmer om sex, att jag har sex att, vaknar stämdigt med lubrikation och svettas, vad är det med mig egenligen, orkar inte med det... Söker sällskap som kan få mig och känna kärlke men svårt med tanken på min rädsla för att bli övergiven, lämnad sviken, men försöker bryta mig loss, av mina kedjor av järn jag själ satt upp.

man pratar om det och lovar att nej det finns inte, här. Mobbning alltså. Men det gör det. Börjar på en ny skola, d'r allt är så krystlat man säger hej när man kommer ok bra början, MEN! finns andra sett oxå som att uterslutas när fok pratar, pratar typ om fester som finns eller ska finnas som bara är, för att ha ngt så att man kan utesluta. Och jag kan förstå om det tar tid och komma in i gemenskap men detta är ju löjligt, man säger att det ska vara på ett visst sett, men sen så är det inte, så. Det jag skulle önska, är bara säga, hej ger ingen skillnad, jag är van vid, man frågar om t.ex hänga på om man ska ngn stans, eller vad kul det är och se dig eller, liknande. Orkar inte med skiten och vet inte om jag klarar av det, vet inte vem jag ska prata med detta om, känns bara så jävla fel... Vill bara skrika ut min ångest, känns som en deja vu. eller liknande.

japp här har du mej rackarns deppiga tillstånd sm alltid måste komma tillbaka, börjar med ständig trötthet. Som senare övergår till aptitlöshet och tröttnad på livet, undrar när jag får stiga av denna karusell eller berg och dalbana så kallade liv. Vill inte vara med på åkturen länge till.   

känns sådär i hela kroppen och sinnet. Vet inte varför men så är det. Orka orka typ , kanske pga. kyla eller för att det är burrigt och mörkt. kanske kanske inte . aja snart mot ljusare tider får hoppas...