eller är det bara på ytan eller lång, lång nere, i mitten av det man tror. Ibland känner jag att jag vill vara helften så stor och i bland vill jag vara dubbelt så liten. Förstå mig rätt men livet har en vändning på en halv sekund, och man hinner inte ofta med i vändningarna. Känner att jag vill vara både stor och liten, liten för att inte kunna förstå vad världen eller vad jag vill med mitt liv, och stor för att "kan själv!".  Som när dem flästa frågar "vad blir du när du blir stor?" Större visare och oftast klokare, visare och klokare har iofs samma betydelse men hoppas att jag får med ödmjukhet och kommer kunna leva med livet, istället för att jag lever. Kommer och tänka på medans jag skriver på en magnus Uggla låt:" Första gången du...", vet att låten inte heter så men kommer inte på det förrän jag lysssnar på den. men bra för att får en att tänka efter och vilja leva i nuet.

vad ska jag känna eller inte känna????????

kan inte plugga längre mentalt och fysikt trött pallar inte stressen eller ens pressen av vad högskolan innebär. HAr inget sällskapsliv eller ens fritid orkar inte, helt utmattad.

Sorgsna ögon sorgsen själ. Ont i kropp ont i själ, men varför skulle jag inte ha det, sår på hjärta som smärtar. Är som en stjärna långt bort i nattens mörker, som ingen kan ta eller ens förstå. Saknad och ensam het, som en ensam måne som seglar på jordens himlavarv. saknar förståelse och vänlighet. låt mig slippa, låt mig slippa, känna ängslas, oroas. VILL Bara ha en vän eller någon som kan förstå mig!

som en skugga i natten som en stjärna bland tusen stjärnor som en kristall av alla smaragder, syns inte, syns inte, orka orka, men fnns jag är jag? tror jag på livet? inte då? tror jag på verkligheten? inte då. tror jag på samhörighet inte. Men vill, våga och kunna.

Ingen förstår hur dåligt jag mår ingen förstår min oro...

hjärnan går på högvarv 24h/dygn dag, vecka, månad år, osv, sover typ några timmar varje natt. Oroar mig för framtidens beredskap, just nu är CSN det största av det största problemet. Måste få studiestöd, för att få ihop till Hyran och räkningarna annars står jag där på bar backe. Inte nog med att man har personliga skulder så det räcker och blir över. Snart är man väll ett fall för lyxfällan. Anmäll mig innan jag blir en fara för din bank, nej men nästan.

av det framtida jag, får panikångest allt oftare, svårt att andas, som ett tryck, eller du vet när man lyfter skivstång, med massa kilo, som en sådan över bröstet. Vill bara att allt ska ordna sig, bli bra igen. Pallar inte med denna stress, sover allt mindre och äter allt mer sällan, aptitlöshet. Maten smakar skit. Går inte, kan inte, vad ska jag göra....????

Känns inte som detl.Har gråtit mig till huvudverk i dag, men det känns ändå som jag har massa gråt kvar i bröstet. Konstigt men sannt.